Små Tankar från år 2009 finns kvar här

Måndag den 16 augusti 2010.

Så har då festivalsommaren nått sitt slut. Detta med ett besök uppe i Vemdalen. Det är ju en bit att åka upp dit och som om inte det räckte så tog jag omsvängen om Gardemoen på både upp och nerresan för att bättra på lite.

Anledningen var att jag skulle sköta transporten för Wendel Adkins och Arly Karlsen med The Back Beat Band. Back Beat Band är för övrigt ett kanonband.

Med facit i hand så vill jag inte göra en sådan här resa varje helg men det som inte dödar, det härdar. Allt gick bra och mina passagerare har fått sig en riktig genomkörare också trots att de bara var med halva vägen. På hemresan på nattkröken så hade jag hjälp av rå Blues på full volym med Kellie Rucker och Rita Engedalen.

Festivalen var som vanligt jättetrevlig och Johnny med medarbetare gör ett fantastiskt jobb. Resan upp gick i skyfallens tecken men väl uppe så visade det sig att festivalen hade tumme med vädergudarna.

Nästa år så hoppas jag att vara på plats där igen.

Året är däremot inte slut ännu så förhoppningsvis så förväntar jag mig några musikupplevelser till.

Kanske detta?

Lördag den 7 augusti 2010.

Som jag någon gång tidigare har påpekat så är detta en del av min hemsida där jag tar upp mina helt privata tankar. Här skriver jag efter att ha censurerat bort de värsta åsikterna. Då förstår ni också att jag är helt partisk när jag skriver om band och arrrangemang. Den friheten tar jag mig.

Den 31 juli så var jag på något som kallades för Relationfestival på Öland. Jag hade varit med och bollat lite artister med Anne - Sofie som stod som arrangör.

Anne - Sofie är ännu en i raden av dessa tokiga människor som gör det hon brinner för och tror på.

Arrangemanget var jättetrevlig och med en blandning av föredrag, teater och musik så fanns det något för de flesta. Namnet gör kankse att någon drar sig för att gå dit men det det hela handlade om relationer i allmänhet och inget terapitjat.

Jag ska inte plocka ut något speciellt ur programmet men kan ändå inte låta bli att nämna Björn Ranelid som kastade ur sig Aforismer och Metaforer i en aldrig sinade ström. Jag kan inte komma ihåg speciellt mycket så här efteråt vad som han sa, för det var så mycket men i stunden så njöt jag av fulla drag. Det tror jag är viktigt. Lev nu och ta vara på stunden.

Som en sista reflektion över detta arrangemang så vill jag bara säga att man kan inte räkna med att en smal festival ska bli fullsatt första året. Däremot så blir jag för att uttrycka mig i klartext helförbannad över dessa snyltare som kan med att stå i flera timmar utanför avspärrningen och ta del av arrangemanget utan att stödja det med en entré. Om man inte anser det värt att betala för så kan det väl inte vara värt att lägga sin viktiga tid på och stå och åka med gratis.

Om ni känner på er att ni gjort så här själva någon gång så. Skäms, skäms, skäms. Gör aldrig om det utan stöd arrangemanget genom att betala och gå in. Annars, gå hem.

Anne - Sofie har lovar att köra nästa år igen.

I kväll går jag och Birgitta på Rappens 40 årskalas. Det ska bli riktigt kul.

Ett haleluja moment. Och ännu ett.

Jag lyssnar även på en LP med The Starliters. Den är från 1999 och utgiven på Tail Records.

Häng med på detta.

Söndag den 11 juli 2010.

Så var då de två arrangemang som jag är mest engagerad i över. Det handlar om Midsommardags Country och Ydre. Båda dessa arrangemang tycker jag flöt jättebra och publikmässigt så blev de mycket bra.

Jag ska inte skriva något om dessa. Det kommer kanske en del andra att göra i stället.

Mellan dem så hann jag med en vecka på Öland och då passade jag på att gå på ett arrangemang med en av mina stora favoriter från förr. Det handlar om Ola Magnell. Denne man som skriver så underbara tänkvärda texter.

En veckas semester kvar. Skönt.

På gång är nu Relationsfestivalen på Öland den 31 juli.

Jag måste bara ha med den här låten som polaren Mats Rudersfors har skickat.

Söndag den 20 juni 2010.

De senaste veckorna så har jag hunnit med flera musiktillställningar.

Den 11 så var jag på WestGöte och lyssnade på Clipjoint Cutups. Vilken härlig spelning. Så enkelt, så bra och så äkta.

Nästa gång det var dags var i går. Jag fick se i tidningen att det var en spelning med i nytt band på Fokets Bio i Kulturhuset, Jönköping. Det kan man ju inte missa. Av någon anledning så kom jag dit när spelningen redan börjat men jag hörde musik från salen. Därför tänkte jag att jag smyger väl in och öppnade dörren. Salongen var fullsatt men jag gled in och skönk ned i en stol. Bandet som heter "Dammit! They took his job" bjöd på ca en timmas härlig underhållning. Vilken spelglädje och entusiasm!
De är nu klara för Drottningsrtorp på Midsommardagen.

Efter detta så gled jag ner till Smedjegatan och den lilla Restaurangen Lingon. Där skulle det vara Jamkväll hade jag sett i bladet. Efter lite tvekande så äntades scenen av ett par killar som gjorde några låtar. Ett par till anslöt. Därefter så bytte musikerna av varandra och stämningen steg mer och mer. Det mesta var Rock och Blues och en del av musikerna gav nästan en känsla av att vara professionella.
Fram mot klockan 23 så beslutade jag mig motvilligt för att gå hem då det ju också kommer en morgondag. När jag var på väg ut så möttes jag av flera personer med instrument som anlände så jag misstänker att de höll på en bra stund.
En sak som slog mig var att nästan alla verkade känna varandra men jag kände ta mig tusan inte igen en enda person. Vad säger det om min förekomst i utesvängen i Jönköping eller som en gammal klasskamrat sa till mig en gång när jag var ute på lokal.
"Ingemar Elf. Det är inte varje år som man ser dig."

En liten reflektion till sist om den fullsatta spelningen med "Dammit! They took his job." Publiken bestod säkert till 90 % av ungdomar.
Detta fick mig att tänka på mina egna tillställningar i Stugan. Varför har jag inte lyckats att attrahera en sådan här publik att komma? Musiken som jag haft där har varit snarlik denna. Den har framförts av många unga band och det har dessutom i vissa fall varit bland Sveriges bästa band.
Det som jag kommer fram till är att jag har vänt mig till helt fel målgrupp. I stället för att vända mig till den gruppen som jag känner igen vilken till större delen består av medelålders människor som lyssnar till Country men inte vågar sig på något som de inte känner till så skulle jag försökt få dit ungdomar.

Hur gör man då? Svaret är att det vet jag inte. Vilka undomar lockas av en gubbe på över 50 år som erbjuder Countrymusik? Svaret är nog, ingen. Sedan har jag en liten fundering till varför inte budskapet nått ut men den behåller jag för mig själv.

Dessutom så får vi som lyssnar på Country och undrar varför så få ungdomar ansluter sig till skylla oss själva.
Vi har ju glömt hur det är att vara unga. Vi har glömt att tiden inte stannade 1965. Tiderna förändras och musiken utvecklas vilket den alltid har gjort. Det som ungdomarna får höra som Country i dag stämmer inte i mallen för 1965 så när någon börjar spela Country eller säger att de lyssnar på Country så säger vissa surt att de har helt fel. Det är inte Country.
Vem vill höra det? Dom gamla stofilerna får allt vara.

Nej vi får nog sitta där och gnälla och lyssna på den "äkta" Country med artister som har gått bort eller snart kommer att göra det.

Låter jag pessimistisk?
Det är jag inte. Jag har inte gett upp. Nu vet jag vart jag ska vända mig. Till de unga. Bara jag kan komma på hur men det ger sig. Dessutom så är mina gamla gäster fortfarande välkomna och tillsammans så kan det bli för jäkla bra.

Nu vet jag dessutom ett band som jag vill ha med.

Inför Drottningstorp så kan jag också säga att jag har fått anledning att ge mig in i LP hyllan igen. En kamrat på Facebook drog upp Jailbird Singers så nu finns de på cd och risken finns att "Där Björkarna Susa" kommer att höras i någon paus.

Onsdag den 9 juni 2010.

De senaste veckorna har varit fullspäckade både med jobb som gör att jag är borta flera dagar i stöten och de dagar som jag jobbar lokalt så blir det sent.

Dessutom så har jag varit på ett par trevliga musikarrangemang. Dessa båda har inte så mycket med Country att göra så jag hoppas att jag får förlåtelse när jag står inför porten till Hillbilly Heaven när det är dags.

Båda arrangemangen är något av spontaninfall och det är då man får de bästa upplevelserna. Det finns väl inget som är så kul som att gå på något som man inte vet något om och sedan så är det toppen. Testa det någon gång.

Det första var Dusty Road Bluesfestival i Tidaholm. Det hamnade jag på för att jag var på Myspace och kollade på bandet Trickbag. Det var två jättetrevliga kvällar. Den första lite kall men dag två så tog jag på mig en tröja så då var det mera behagligt temperaturmässigt. Egentligen så var allt jättebra på denna festival där bl a legenden Sven Setterberg deltog. Om jag ska plocka ut ytterligare två favoriter så var det Rita Engedalen från Norge och Kellie Rucker från USA.
Jag vill ge en stor eloge till arrangörerna och jag återkommer gärna nästa år. Dessutom en eloge till ett jättebra ljud som Allmusikverkstan från Skövde stod för.
En av dessa dagar så passade jag även på att svänga in till vännen Per Gyllingberg på en kopp kaffe. Han brukar få agera bollplank då och då när jag vill ventilera åsikter.

Arrangemang två dök upp när jag av en slump bläddrade igenom en kvällstidning. Där var det ett reportage om att Chris Isaak skulle komma till Göteborg. Honom vet jag egentligen inget om förutom att jag hört honom då och då på radio och jag tycker om hans röst och ibland lite suggestiva låtar. Dessutom så gillade jag hans skjorta.

Vi startade på fredagen och åkte till Trollhättan för att vara med på min brors son "lille" Adams student. Där hade vi en gemyrtlig kväll. På lördagen så blev det lite sta´n och fika i Trollhättan och sedan gick färden mot Göteborg. Där åt vi en jättegod födelsedagsmåltid och snart var det dags att dra sig mot Trägår´n.
Prick klockan åtta startade Chris iklädd en stilig Rhinestone Suit. Det blev två makalösa timmar med en artist och ett band som vet hur man ska underhålla en publik. Vilken musik och vilket mellansnack. Alla på scen såg ut att ha skitkul. Dessutom så mitt i så tog han en trådlös mick och gav sig ut på en promenad bland publiken. Jag köpte en skiva med honom som jag bara vill spela igen och igen. När konserten var slut och vi kom ut så vem står utanför bussen och pratar med alla som vill växla ett par ord. Jo, Chris Isaak. Inget trams med en massa vakter som håller folk undan. Detta är precis så en jordnära artist ska vara. Han är helt klart en av mina favoriter f o m nu.

Jag fick även mera musik på min födelsedag. Bryan Ferry med Dylanlåtar. Ola Magnells nya och en dvd med John Fogerty.

Nu ser jag fram mot Country i Drottningstorp på Midsommardagen.

Lördag den 15 maj 2010.

Jag har tänkt mig att försöka att bli en bättre människa. Vad menar jag då med detta? Jo, om jag tittar mig runt omkring så finns det så mycket positivt att glädja sig åt. Varför ska man då bry sig om sådant som är negativt? Ni som känner mig riktigt väl vet att jag står inför en riktigt stor utmaning för i grund och botten är jag ju en riktig dysterkvist.

Nu ska jag starta. En del krönikörer ägnar sig åt att klanka på musik som de inte gillar. Varför? Ägna er bara åt musik som ni tycker om så kan ni skriva positivt hela tiden. Det som ni inte gillar lägger ni bara undan och glömmer.

Två saker som jag gillat på senaste tiden är en spelning på Ztyle i Jönköping med en grupp som kallar sig "Brothers In Arms". Det är Patrik Svanängen som spelar låtar av Dire Straits / Mark Knopfler. Om man ska ge sig på något sådant så måste man vara en duktig gitarist och det är Patrik verkligen.

Nästa spelning är "The Go Getters" som var på WestGöte i Habo den 8. Det här är ett riktigt liveband och eftersom de spelar en varierande musik så är det på topp hela tiden.

En sak som är kul också när man är ute är att det alltid finns trevliga människor som man träffar. T ex Magnus som tycker att jag ska skriva oftare. Cathrin och Peter och deras kompisar som jag dessutom fick åka med hem från WestGöte så slapp jag åka hem efter första set med den skjuts som jag hade beställt.

Jag har just avslutat att titta på de två omgångarna av "Chrocodile Shoes". Detta är en av två serier som jag tycker är riktigt bra. Den andra är ""Band of Brothers" och båda har jag fått av dottern i present.

Nästa gång så tänker jag skriva om ytterligare trevliga saker som jag varit med om.

Jag lyssnar även på NBRN.FM på nätet.

Söndag den 25 april 2010.

Jag tänkte att fortsätta lite på historien om min musikaliska resa. Senast så hade jag upptäckt Jerry Lee och Roger Miller. Jag brukade ägna mycket tid att gå på Domus musikavdelning och bläddra bland skivorna och plötsligt så fick jag se en som såg kul ut. Det var en som såg ut som ett spelkort på framsidan "Kings of Blugrass Music" med Lester Flatt & Earl Scruggs. På spelkortet var Kungens huvud utbytt mot deras.

Det var väl inte helt vanligt att en 14 åring gillade sådan här musik.

Lester Faltt & Earl Scruggs blev ju sedan mycket uppmärksammade när de gjorde ledmotivet till den stora filmen om "Bonnie & Clyde", "Foggy Mountain Breakdown."

Det var inte alltid skoj att lyssna på uddamusik. Jag och några kamrater var i övrigt lite udda också och vi valde bort träslöjd mot musik i högstadiet. Där blev vi uppmanade att ta med skivor med den musik som vi lyssnade på och jag tog med en LP med Jerry Lee samt LP´n "The Story of Bonnie & Clyde" med Flatt & Scruggs. Senare kan jag nästan bli förbannad över hur musikläraren hånade mig för denna simpla musiksmak. Det var ju klassiskt som gällde och det fattade ju en del av de andra välartade eleverna som ju även tog privatlektioner i piano. Att sedan både Jerry Lee och Flatt & Scruggs kunde slå de flesta på fingrarna som musiker det verkade han inte vara kompetent att förstå.

I efterhand så kan jag bara konstatera att det är sant som en kompis brukar säga att "det som inte dödar, det härdar."

Genom åren så har jag lärt mig att stå för det som jag tycker även om det till och med är till min egen nackdel.

Lördag den 27 mars 2010.

Äntligen är jag klar med en sak som jag lovade Leif Porres på Countrykvällen i Gränna den 5 december. Detta var att plocka fram en cd med Leroy Pullins. Det gav mig anledning att åka hem till min lilla skivsamling och plocka fram de två LP som Leroy gjorde i mitten på 1960 talet. Det är väl många som känner till den galna låten "I´m a Nut" och eftersom även Roger Miller spelade in den så tror många att det var han som skrev den men det var alltså nämnde Loroy.

Född i Berea, Kentucky 1940 och slog drygt 20 år gammal igenom stort med just "I´m a Nut". Gjorde två Lp men när hans popularitet började dala så återvände han hem till Kentucky och blev brandman. Han dog 1984 i en hjärtattack.

Jag kan bara konstatera nu när jag lyssnat igenom dessa två skivor att han var otroligt bra och han varvade sina roliga låtar med mera allvarliga.

Skulle det vara någon som är intresserad av att få en cd med dessa två LP så delar jag gärna med mig. Bara skicka ett e mail med adress så skickar jag.

En anledning till att ge mig in i LP hyllan var när jag härom dagen fick en cd med Kenny Seratt. Född 1934 i Manila, Arkansas. Han gav ut några LP på 1970 talet men troligtvis så lät han för mycket som Merle Haggard så han slog väl inte så jättestort. Jag är lycklig ägare till tre LP med honom och snart så snurrar spelaren igen.

Eftersom jag aldrig har slutat att spela mina vinylskivor så är det ju inget större besvär att ta fram en och lägga på tallriken. På Påskafton så kanske det blir några plattor till. Då är det dags för Sunjays Skivmässa i Huskvarna Folkets Park.

Vi ses kanske där.

Tisdag den 9 mars 2010.

Internet är inte bra. Speciellt inte You Tube. Jag vet inte hur många timmar som jag lagt på detta medium samtidigt som jag har haft fullt upp med annat som borde göras. Ni förstår säkert att jag till hälften skämtar. Vilka höjdpunkter som jag haft här. Det är helt otroligt att man får tillgång till så många klassiker bara genom att göra några knapptryck.

Samtidigt så upptäcker jag hur lite man vet trots att jag ägnat över 40 år av mitt liv till att lyssna på Countrymusik. Speciellt så är jag väldigt dålig på vad som hänt på de senast 10-15 åren. En hel del har jag förkastat för att det i USA varit så otroligt ekonomiskt marknadsfört. Jag har hållit mig till de som kämpat för sin överlevnad en bit längre ner från den ekonomiska eliten och där finns så otroligt mycket bra men det ena uteluter kanske inte det andra.

Nedan ett par klipp på samma låt med två stora stjärnor som jag inte har en enda cd med.

Klipp 1. Klipp 2.

Det är roligt när man får tips från musikälskare. Här är ett. Från Mattias.

Vad det lider så ska jag fortsätta med mina tillbakablickar på min musikvandring.